PRESSRÖSTER OM MANUS

om ETT BLOSS FÖR LENA NYMAN

… i den varma föreställningen befästs ytterligare de delvis nya dimensioner av Lena Nyman som blottlades i biografin Jag vill ju vara fri av Annika Persson. Under den timslånga föreställningen hinner förvånansvärt mycket berättas och fördjupas om både privatpersonen och aktrisen Lena – sidor som kännetecknande för hela hennes livsgärning ofta flöt ihop och som genialiskt gestaltas genom att stycken ur riktiga teaterföreställningar som Lena deltog i flikas in i föreställningen.
(…)
I Bromees sång- och teaterföreställning ges både sorgen och humorn plats. Genom lyhört växelspel mellan skådespelarna som turas om att vara Lena, understryks den sammansatta människan bakom skandalrubrikerna och scenkaraktärerna.
När rösten fördelas på två lyfts därtill Lena Nymans berättelse till ett allmängiltigt plan och blir i någon mån också ett dokument över en tid, en kvinnosyn och en medieoffentlighet alltid hungrande efter mer människoliv att stöpa om till rubriker.
Föreställningen lyfter intelligent fram melankolin i Lena Nymans livs saga till ett bärande tema.
(…)
Finalen, både i Lena Nymans liv och i föreställningen, är gripande; de 17 Konsumkassarna med brev, dagböcker och bilder som Lena skänkte bort när hon svårt sjuk i KOL insåg att slutet var nära.
Fortsätt berätta, säger de – håll mig levande
– VÄSTERBOTTENsKURIREN

… berättelsen har en ömsint och kärleksfull ton som aldrig tippar över i sentimentalitet. Istället lyckas den förmedla en närhet till människan Lena. (…) Skådespelarna gör ett utmärkt arbete på scenen när de agerar växelvis som berättare och skådespelerskan.
– HELA HÄLSINGLAND

Det är en ömsint och välberättad levnadsteckning, om en person som vi kanske trodde att vi kände till, men som i Bromées scenberättelse kommer nära och ges själ och kropp. (…)
Det är ingen skönmålning av hennes levnadssaga. Mörkret finns med, mörkret som hon var så rädd för.
– DALARNAS TIDNING

Skådespelarna lyckas fånga essensen av Lena Nyman utan att imitera henne. Hela föreställningen har hennes ton. Rolig, kärv, stark men också bräcklig, lite sentimental. En fin och värdig hyllning som aktar sig för att bli högtidlig.
– GEFLE DAGBLAD

om DRÖMMEN OM REGNBÅGEN

Vi får följa en Frances Gumm på audition i hängselbyxor stöpas om till Judy Garland, så vidare genom den succéartade Hollywood-karriären, framgångarna, tablettmissbruket, familjelivets kärlek och trassel – allt gestaltat som en enmansmusikal i sig själv av en Anna Bromée som både sjunger och agerar innerligt och med trovärdighet genom åldrarna.
Humorn sitter som den ska i svensk tolkning av hennes rappa oneliners och rösten glider elegant från flickårens klarhet till en djupare klang, märkt av livet.
(….)
 Att Bromée kan sin Judy Garland står klart, flera års egen forskning finns i föreställningens stomme och bildar elegant fond i form av väl sammansatt arkivmaterial. En guldkant här, som kunde fått ta mer plats, ges i form av den fördjupning Bromée gjort i sin research kring den sista konsertturnén, då Judy Garland bland annat framträdde i Stockholms konserthus.
(….)
Kontrasten mellan den skenande scenskräcken, tablettjakten från hotellrummet och den fnissiga och uppsluppna Judy Garland som svenska tidningar rapporterar om, är smärtlinjen som också skär genom hela föreställningen.
VÄSTERBOTTENSKURIREN november 2021

om FALKENBERGsREVYN

Bäst är Bromee:s sorgliga, medkännande och allvarliga text och sång ”Svaret är kärlek” om våldsdåden i Oslo. Den är rena gåshuden. Imponerande!
– EXPRESSEN / GT

Anna Bromee har skrivit en hyllning till kärleken och grannlandet Norge efter massmorden, som hon sjunger med Lena Petersson. Ett nummer som är så starkt att det nästan tar andan ur mig med sången ”Svaret är kärlek”.
– HALLANDS NYHETER

Att dessutom våga ta upp ett så allvarligt ämne som massakern på Utöya i Norge, och göra det så snyggt, ska de ha en stor eloge för, mycket proffsigt gjort, och med hjärtgripande sång av Anna Bromee och Lena Petersson.
– LAHOLMS TIDNING

om DEN SOM GLAD ÄR

Vi som var med på 60-talet sjunger förstås med i alltihop, och även yngre brukar kommentera hur mycket bra schlagermusik som skrevs då. Anna Bromee fångar också väl det glada och fartfyllda som var tidens melodi.
(…)
Hon glömmer inte heller satiren, och det är klokt. Man ska glädjas åt våra megaartister, sångerna och de goda minnena. Men vi ska inte romantisera bort till exempel tidens kvinnoideal som skulle vara flickbarnsligt och troskyldigt och ändå flirtigt. Och glädjen kunde ibland vara påklistrad. Med det påminner Anna Bromee även om att det svårmodiga och hårda i dagens populärmusikattityd, som just nu tas på fullaste allvar, med någon generations avstånd kommer att ses som manér, det också.
– SUNDSVALLs TIDNING februari 2023

om TROSA-REVYN

Ett annat genialiskt skrivet nummer är ”Svenska Akademien” där barn får reflektera över det som har hänt i Akademien under året. Janne Klåda och Hor-as:et river ned många skratt.

– SÖDERMANLANDs NYHETER